Tillgång till skog

 
 
Innehav av stora skogar var nödvändigt för att täcka det enorma behovet av träkol. Redan i mitten av 1600-talet införde staten (Bergskollegium) reglering av järntillverkningen i syfte att spara på skogen. Tillåten tillverkning ställdes i proportion till tillgången på träkol och kontrollerades noga. Vid sekelskiftet när produktionen var som störst förbrukade Karmansbo smedja 3 kolmilor i veckan. Antalet sysselsatta med skogsarbete och kolkörning var ungefär som antalet i anställda i smedjan d.v.s. ca 75 st.
 

Veden höggs och torkades på sommaren och kolningen utfördes under hösten. På vinterföret kördes kolen ned till smedjans kolhus. Detta gjordes med hästar och s.k. kolryssar. Vagnskorgen var tillverkad av flätade vidjor för att ge lägsta vikt. En kolryss rymde som mest ca 40hl kol. 10hl väger ca 300 kg. Ofta drog hästen en extra men något mindre kolryss varför lasten kunde uppgå till 1500 kg och mer. Kolryssarna drogs av hästen upp via en brant bro upp på en bana nära taket på kolhuset. Där tömdes kolryssen t ex genom att vältas och drogs sedan ut igen i en till den första banan parallell bana.
För att få bästa renhet på kolet så att inte sand eller andra föroreningar försämrade järnets kvalitet vaskades detta i smedjans vattenlår innan det kastades in i härden. 


Koltransport.

Bild från Färna Bruk