1400–1700-talet 

Det äldsta belägget för namnet Karmansbo är från början av 1400-talet, då det skrivs karmansbodhum. Namnet ”Karmansbo” kommer av det medeltida mansnamnet Karlman.

Karmansbo hammare anlades troligen under 1580-talet vid Hedströmmen, då under namnet Frülichhammaren. Redan tidigare fanns flera hammarsmedjor i området. År 1540 omnämns Jönsarbo och 1565 Gamlehammar.

År 1691 köpte bergmästare Peter Schönström Karmansbo hammare. Det är sannolikt att det var han som samlade de egendomar och skogar som kom att tillhöra Karmansbo. Schönström avled redan 1692, och bruket tillföll hans andra hustru, Anna Maria Reenstierna, och deras gemensamma barn.

År 1756 övertogs Karmansbo av Mårten Ludvig Örnsköld, son till Löth-Örnsköld och Sara Helena Schönström. Tre år senare, 1759, stod Karmansbo herrgård färdig.

När Örnsköld avled 1791 såldes Karmansbo till brukspatron Joachim Vretman, som innehade bruket fram till 1812.

1800-talet

År 1812 köpte handelsfirman J. Schmidt i Stockholm Karmansbo, Norrhammar, Holmhammar, Bäckhammar och Nyhammar, vilka tillsammans kom att kallas Karmansboverken. Sammanlagt omfattade verksamheten sju härdar.

År 1819 köptes Karmansbo (egendom och bruk) av friherrarna Carl Johan af Nordin och C. E. Kurck.

År 1847 gick Nordin i konkurs och den 28 augusti samma år ropades hela Karmansboverken samt Hällsjöns masugn in på konkursauktion av handelshuset Schön & Co i Stockholm.

År 1855 blev Johan Gustav Schwan ensam ägare till bruket. Han genomförde en koncentration av driften från flera mindre smedjor längs Hedströmmen till den större smedjan i Karmansbo.

Efter 1865 koncentrerades verksamheten helt till Karmansbo. Den södra smedjan, Norrhammar, byggdes ut, medan den norra smedjan revs. Den nya anläggningen kallades därefter Karmansbo smedja. Övriga smedjor lades ned kring sekelskiftet 1800–1900.

Tackjärnsproduktionen, som tidigare varit förlagd till Gäsjö bruk i Norberg, lades ned, liksom hyttan i Hällsjön några år senare. Transporterna till Karmansbo var besvärliga och skedde till stor del vintertid med oxforor.

År 1869 avled J. G. Schwan och hans svärson, brukspatron Cassel på Stjärnsund, övertog ledningen. Under den Schwanska epoken, som varade in på 1940-talet, fanns en skylt med tre vita svanar vid herrgårdens infartsväg.

År 1873 byggdes smedjan om. Finnåkers bruk lade ned sin tillverkning och valsverket samt blåsmaskiner övertogs av Karmansbo.

År 1877 installerades en ny vällugn från Köpings Mekaniska Verkstad. Smedjan, som redan hade fyra enkelhärdar, utökades med två dubbelhärdar (så kallade Boforshärdar) samt en smälthammare från Arboga Mekaniska Verkstad.

Boforshärdarna fungerade i princip som Franche-Comté-härdar. I dessa utfördes både färskning och vällning i samma process, till skillnad från Lancashiremetoden där momenten var uppdelade.

År 1880 bildade Schwans arvingar Karmansbo AB och en disponent anställdes. Den förste, A. Danielsson, verkade 1882–1895.

Kring 1898 byggdes dubbelhärdarna om till Lancashirehärdar och ytterligare två sådana installerades. Smedjan hade därefter åtta härdar. Samtidigt infördes mekaniska hjälpanordningar, vilket minskade behovet av arbetskraft.

1900-talet

Som många andra bruk hade Karmansbo betydande skogs- och jordegendomar. När bruket byggde en stor hytta i Köping uppstod ekonomiska svårigheter, och både skogarna och hyttan såldes 1909.

År 1914 såldes skogarna vidare till Trävaru AB Täkten, som anlade en ångsåg. Därefter avyttrades successivt även jordegendomarna. Skogen hade tidigare använts för träkol och jordbruket för att försörja de anställda.

År 1954 köptes Karmansbo Bruks AB av Kohlswa Jernverks AB, och smedjan togs åter i drift. Verksamheten upphörde dock slutgiltigt 1958.

Skola och utbildning

Bruken hade också stor betydelse för utbildningen. Redan 1821 ordnades undervisning för de anställdas barn i en så kallad Lancasterskola. Denna skolform användes fram till 1842, då folkskolan infördes i Sverige.

År 1860 inrättade Augusta Eleonora Schwan en flickskola samt en slöjd- och hushållsskola. Även vuxna smeder fick lära sig läsa och skriva, bland annat för att kunna skriva sina namn vid löneutbetalningar och läsa tidningar.

Järnvägen mellan Köping och Uttersberg

År 1853 började man utreda behovet av en järnväg mellan Köping och Uttersberg för transporter av malm och järn. Banan stod klar 1866.

Därefter minskade behovet av transporter med häst och vagn, och järnvägen blev en viktig länk mellan bruken. Senare förlängdes banan till Riddarhyttan. Kol och ved transporterades dock fortfarande vintertid från skogarna.

Efter nedläggningen – bevarande och engagemang

Efter att smedjedriften upphörde 1958 förföll anläggningen successivt. Under 1970-talet diskuterades olika alternativ, bland annat att bevara smedjan som ruin.

Samtidigt växte ett starkt lokalt engagemang fram för att rädda miljön. Frivilliga insatser, kommunala initiativ och samarbete mellan olika aktörer gjorde att smedjan kunde bevaras.

År 1982 övertog Skinnskattebergs kommun smedjan och ett omfattande restaureringsarbete inleddes. Under de följande åren satsades betydande resurser på att återställa anläggningen.

Föreningen Karmansbo Bruksmiljö bildades 1993 och har sedan dess haft en viktig roll i utvecklingen. År 2013 förklarades Karmansbo bruk som byggnadsminne.

I dag är Karmansbo ett levande kulturarv och ett viktigt arbetslivsmuseum.

1977 Vårfloden förstör stora delar av smedjan.

1982

1983

1985 Restaureringen i stort sett klar, i maj kunde smedjan återinvigas.

1985 Den åttonde marknaden vid smedjan. Besöktes av 5 000 personer.

Källor: Det finns olika uppgifter om årtal beroende av källa. Stora delar av materialet är sammanställt av Gunnar Ahl.